Sculpture of the Terrain /Rzeźba Terenu 

Dominika Skutnik (PL)
14 september – 3 november 2019

Kulturcentrum Ronneby konsthall
Konst i Blekinge/A.I.R.Blekinge
Samarbetspartners Polska Institutet och Stena Line

How about being transient, in passage, in the process, in flux, despite being perceived as epitome of the constant. How is it to be igneous, fire-born and then set off, rocked and torn by ice, abraded against seabeds. How about the process being in motion since forever.

How about being monumental, yet invisible. Non-sites, looming, bruised half-moons over dwarfed pathways, only to be glimpsed by the corner of the eye. How about being sculpted only by losing a thin layer of epidermis.

How about being in effort to return, back to the bedrock, to the shield, to the craton: back, inside and to the surface
//Dominika Skutnik

Så tala stenarne, då alla andra ting tiga, skrev botanikern Carl von Linné på 1700-talet. Stenarna i utställningen Sculpture of the Terrain /Rzeźba Terenu berättar om miljontals år av stillhet och samtidigt om kraftfulla rörelser och förflyttningar, om avstånd, gränser och geologiskt långsamma skeenden under en för människan nästintill obegriplig tidsrymd.

Dominika Skutnik arbetar med processer, transformationer och installationer som skapas i relation med en plats och dess förflutna. Hon är intresserad av erosion, sediment, kristallisering och de krafter som skapat bergsformationer och arbetar ofta med naturliga material som sten, ädelsten, snäckor eller salt.

Det geologiska arkiv som Dominika Skutnik samlat på sig under resor i Kashubien i norra Polen väger många ton. Granitstenarna i utställningen är utvalda på plats i den polska naturen och i stenbrott där sten efter sten sprayats med vatten för att färgerna ska framträda. Den fysiska arbetsbördan är enorm med tanke på de flera ton sten som Dominika Skutnik plockat och forslat hem.

Det är det omvända eller det cirkulära geologiska förloppet som Dominika Skutnik uppmärksammar oss på i sin installation. Stenarna kom med glaciärerna från Skandinavien till norra Polen. De krossades, nöttes ner, fick rivmärken och tumlade runt under sin färd och förvandlades i form, struktur och storlek. Födelseorten och avresan har märkt upp sitt DNA i stenarna. De kommer mestadels från Blekinge, Småland eller Öland men också från andra delar av Sverige och de har alla passerat Blekinge på vägen söderut. En geolog från universitetet i Gdansk har kunnat platsbestämma och märka upp ett antal av stenarna.

Granit

Stenarna har till utställningen transporterats tillbaka över Östersjön till Blekinge. De har färdats i en specialbyggd låda på fraktdäck på den reguljära färjerutten mellan Gdynia och Karlskrona. Efter utställningen ska stenarna återlämnas till naturen, till en plats vid havet där flyttfåglarna samlas. Var och en av stenarna är märkta med ett metallmärke med ordet passerande. Utställningen är inte en slutpunkt utan en del av processen. Samtalet med stenarna fortsätter.

Det är lågmält och storslaget på samma gång. Det är en poetisk handling som berättar om det tillfälliga och övergående. Dominika Skutniks arbete ställer frågor om natur, förflyttning, gränser och om identitet.

Utställningens titel Sculpture of the terrain – Rzeźba terenu är den litterära översättningen från en polsk vetenskaplig term som betyder terrängens form, hur landskapet är format. På engelska är termen Lay of the Land. Det polska ordet rzeźba betyder dessutom skulptur. Landskapen skulpterar och skulpteras i all oändlig tid. Här i utställningen är stenarna utspridda som en minimalistisk stjärnhop likt Plejaderna. Vi ser jordens inre, eller himlavalvets oändlighet på samma gång.

Sculpture of the terrain /Rzeźba terenu handlar inte om ett romantiserande av naturen eller sökandet efter det sköna. Samtidigt lyfts graniten upp till ädelstenens plats genom att de ställs ut på en konsthall. Granit omsluter Blekinge på flera sätt. Den syns i de övergivna stenbrott ute på öarna där man ser efterlämnade stenar och märken efter klyvningar i klippor, liksom i de karakteristiska mossbeväxta stenmurar som avgränsar landskap och odlingsmark och tillkommit genom hårt arbete.

”Att se en värld i ett korn av sand”, börjar en berömd dikt av 1700-talspoeten William Blake. Enligt Blake kunde ett enda sandkorn rymma hela livet, all tid och all evighet. Dominika Skutnik är en konstnär som ser det oerhörda i ett sandkorn, i en näve grus eller i en sten. I en serie fotografier som följer arbetsprocessen har stenar på båda sidor Östersjön fått egna röster och porträtt genom fotograf Marek Frankowski.

I fotografierna uppmärksammas den stora skalan i de små processerna och tvärtom. Att se Vintergatan i ett stenbrott; en bergbildning i en stjärnbild eller att förvillas av färgtoner och proportioner skapar en atmosfär av mikro- och makrokosmos.

I utställningen visas också fotografier som hämtar sin inspiration i den asiatiska konstformen Suiseki i vilken en upphittad sten lyfts fram som konst och laddat objekt och visas i artificiella miljöer. Stenarna blir begärliga för sin skönhet eller meditativa och andliga kraft.

Roadside Monument är en skiss på ett monumentalt verk som tog sin början när Dominika Skutnik deltog på det konstnärliga residenset A.I.R. Blekinge förra hösten. Skissen visas som ett semitransparent tryck på ett 10 meter lång textil i utställningen. Det första Dominika Skutnik observerade när vi körde på E22 från Karlskrona till Ronneby var de passager mellan de lodräta klippväggarna som sprängts fram i bergen och som omfamnade vägen. Dominika Skutnik såg det som stora sår genom bergen för att skapa plats för människor och resande.

En av dessa bergväggar vill Dominika Skutnik slipa och polera med diamantslip och på så sätt lyfta fram dess färg och egenskaper och lyfta fram bergväggen ur sin anonymitet. Med respekt för stenen vill hon inte slipa hela bergsväggen plant, utan göra det i olika vinklingar. Bergväggen skulle få karaktären av en slipad diamants yta som kan fånga ljusets reflexer.

Det är som en hommage till bergen, till det vulkaniska, till den eldfödda graniten.

Det är inte för att skapa en turistattraktion eller en plats för naturbeundran. Man kan inte stanna på motorvägen. Verket syns bara i ögonvrån. Det är ett nytt sätt att se på konst. Det extrema slow-motion-förloppet i bergbildningen kontrasteras mot den snabba passagen.

Vissa naturplatser blir sevärdheter, andra bryr vi oss inte om. De har inte ”det”. Historiskt har vi beundrat bergen, bergstoppar och dramatisk natur inom litteratur, konst och annan kultur. Roadside Monument skulle bli en del av porten till Europa och en passage genom Sverige för människor som rör sig mellan olika kulturer.

Roadside Monument skulle bli ett icke-monument eller en en icke-plats. En upplevelse av en passage mellan klippor, eller en upplevelse av ett konstverk?

Dominika Skutnik bor och arbetar i Gdansk och tog sin examen från Konstakademien i samma stad. Hon har bl.a. arbetat med installationer med material från varvet i Gdansk, med saltskulpturer på befästningar i England, installation i skogsområden i Finland och ”Halsband för ett berg” i Ryssland där hon fäste ädelstenar som ett monumentalt halsband på ett berg i ett otillgängligt skogområde. Halsbandet blir en hemlig skatt i naturen där hon lämnat sitt verk. Alla, eller ingen äger dem. När hon gör installationer på konstmuseer är det av lånat material som hon sedan lämnar tillbaka. Av skulpturen eller installationen finns ingenting kvar.

A.I.R. Blekinge är ett konstnärligt residens med fokus på att skapa långsiktiga relationer med konstnärer från Östersjöländerna och driva av Konst i Blekinge tillsammans med Kulturcentrum.

Vi tackar våra samarbetspartners Polska Institutet och Stena Line för samarbetet med Sculpture of the Terrain.
//Torun Ekstrand, Konst i Blekinge

Följ stenarnas resa här.
SVT Nyheter /Blekinge: Här kommer den svenska stenen tillbaka – efter miljoner år i Polen

Dominika Skutnik